Det är nu 14 dagar kvar till jag åker. 14 dagar, två veckor, 336 timmar... Det är ingenting! Jag kommer ihåg när det var 10 månader och man kunde säga att "nu är det lika långt kvar tills vi åker som vi kommer vara där". Tiden går otroligt fort och jag vet att den kommer göra det i USA också, men det är väl bara att försöka göra det bästa av det.

Nu när det närmar sig är den mest ställda fråga om jag är nervös. Tror inte det är någon som inte undrat. Men nej, jag är inte nevös, och folk tycker mitt svar är konstigt och förstår inte hur jag inte kan vara det. Jag blir nervös när inför en bandymatch eller ett prov, men inte inför detta. Antingen är jag otroligt tuff eller så har jag bara inte fattat det än. Tror dock mest på det sista. Det är så ofattbart att jag kommer vara tusentals mil från Sverige, min familj och alla andra underbara personer här hemma. Tror dock att när jag väl ligger i min säng dagen innan - när jag egentligen borde sova så att jag orkar med den otroligt långa dagen som väntar - då tror jag det kommer slå mig att det är sista gången jag sover i min säng igen på 10 månader. Då kommer nervositeten och den välkända känslan i magen smyga sig fram. Men det kommer vara fint, får bara hoppas att spänning, nervositet, glädje och en liten bit av sorg passar bra ihop med alla andra känslor jag kommer ha den dagen..

En annan grej många påpekar är att man är så modig som vågar detta. Vet dock inte riktigt om jag kan hålla med om det. Jag tycker mer att jag är nyfiken som vill uppleva något annorlunda. Mod för mig är när man är flygrädd men ändå sätter sig på ett plan eller mörkrädd men tar sig ändå igenom skogen själv på natten. Inte när man gör något man drömmer om. Jag är inte rädd för att åka, jag bara längar otroligt mycket. Det enda jag är rädd för i så fall är att jag kommer få mycket hemlängtan och att stunderna när jag ifrågasätter mig själv vafan jag gör det här för kommer vara ofta. Jag vet att det inte kommer vara en dans på rosor utan det kommer komma stunder då jag önskar att jag var hemma. Men det är a part of the experience och gör det hela mer spännande. För de dagarna man får uppleva saker som aldrig hänt hemma kommer väga så mycket tyngre.

Så jag är varken modig eller nervös, bara otroligt spänd och nyfiken. För året kan vara hur som helst, det blir vad man gör det till och mitt kommer bli underbart!

Alla klagar på att jag aldrig uppdaterar men det är lika bra att ni vänjer sig. För att ha en blogg är inte riktigt jag och eftersom det är en utbytesstudentblogg och jag fortfarande är kvar i Sverige finns det inte så mycket att skriva om.

Det enda som har hänt är väl att jag var på ambassaden för drygt en vecka sedan. Besöket gick mycket bra och intervjun bestod mest av kallprat och ge fingeravtryck. Det enda krångliga var när jag skulle in och lämna ifrån mig alla elektroniska prylar och jag gav min mobil och kamera. Efter att det skannat den 4 gånger hittade de också en laddar, ett headset och 9 batterier.. Annars bestod besöket mest av att vänta. Tre dagar senare fick jag i alla fall hem mitt visum så nu är det inget som kan stoppa mig!

Jaha, då har även jag blogg. Trodde jag skulle vara den sista på jorden som skaffade det, men det verkar vara en obligatorisk grej för oss utbytesstudenter så lika bra att man har en. Så blir detta för familj och vänner att de hålla koll på vad som händer under mitt år och veta att jag lever. Också för min skull, så att jag senare ska kunna kolla tillbaka på bloggen och mitt utbytesstudentår. Måste säga att det känns otroligt konstigt att sitta och skriva en text som vem som helst kan läsa, och jag vet inte om det... Men det är väl bara att vänja sig.

Eftersom detta nu är en blogg som ska handla om mitt år som utbytesstudent kan jag ju berätta lite om vad som hänt hittills. 15 april ringde Explorius och berättade att jag hade fått familj, blev otroligt förvånad att det hände så tidigt. Har sedan dess mailat med familjen ganska mycket. De verkar vara hur sköna som helst och jag tror verkligen att jag kommer passa in. Familjen består i alla fall av pappa Jeff, mamma Lori, äldsta sonen Jared och tvillingarna Tucker and Tanner. Alla söner har flyttat hemifrån men två av dem inte speciellt långt. Tvillingarna pluggar på college och Jared jobbar bland annat på min skola. Jag kommer alltså bo med Jeff och Lori som bor på landet för Jeff är farmer. Gården ligger en bit utanför byn Oakford, jag kommer dock gå i skolan i Peterburg som en ännu längre bit bort. Skolan heter Porta High - home of the Blue Jays. Där ska jag vara med i skolans Cross Country team och förhoppningsvis lyckas hänga mdd hyfsat i alla fall..
Ja vad finns det mer att berätta? Jag åker till New York 2 augusti och det ska bli så otroligt kul att spendera tre dagar med massa andra utbytesstudenter i staden som aldrig sover! Fick min flygbiljett för några dagar sedan också, flyger från Arlanda 10.25 och är framme i NYC 12.55 lokal tid. 5 augusti flyger jag nervöst vidare för att möta min värdfamilj, kommer fram 15.30 i Springfield, Illinois efter att ha mellanlandat i Dallas, Texas. På Springfields flygplats hämtar min värdfamilj upp mig och vi beger oss till mitt nya hem för de kommande 10 månaderna. Vad som är kvar nu innan avresan är besök hos Amerikanska ambassaden imorgon. Så blir en heldag i Stockholm! När det är klart är det bara att börja packa och sedan vänta på att det ska bli andra augusti!
Men nu ska jag sova för bilen går 4.30 imorgon!